Mina första minnen
De första minnen som jag har är rädsla. Rädsla över att få ont i magen, rädslan då en 9 åring sitter i en steril stol, gula draperier och den kemiska lukten av rengöringssprit i näsan. Nålen är stor och armen är liten. Men jag vet också att när det är klart kramar min mamma mig, berättar för pappa på kvällen vid köksbordet hur bra det gick. Jag är ändå rädd vet aldrig vad som ska hända när jag har ett besök på sjukhuset. Rädd för att få ont i magen igen, rädd för att äta något jag tre timmar efteråt mår illa av, så illa att jag kräks…och får ont i magen.
När jag var 10 år konstaterades att jag hade Crohns sjukdom. Nu undrar flera som känner till den sjukdomen varför jag skriver hade, den är ju kronisk, och vi kommer snart till det. Mediciner fick jag i alla fall då när jag var 10, och råd om att äta mycket kalorier.
Jag åt sjukdomen sämre
-Ta en extra bit kaka eller mer dessert efter maten. Ja det var vad rekommendationerna var, och det tackar inte en 11-12 åring nej till. Klart jag tar en bit till…jag kan ju också baka mig en hel kladdkaka när jag kommer hem från skolan.
Dom tidiga tonåren gick och dom äldre tonåren kom. Som många andra i den åldern ville jag inte vara begränsad. Om jag inte tänker på det så finns det inte. Men med oregelbunden sömn, stress och lite för mycket alkohol vid lite för många tillfällen blir en autoimmun sjukdom sämre. Fjärde året jag gick på gymnasiet höll inte magen längre. Jag blev rädd igen. Men denna gång för att äta överhuvudtaget. En tugga räckte efter 5 minuter kommer magsmärtan, så om jag inte äter gör det inte ont. Men ni förstår alla att det inte håller.
Operationer
Efter en rad undersökningar beslutades om operation. Resultatet en kortare tarm och ett 25 cm långt ärr på magen. Skolan var inte så mycket att tänka på då…men det är en annan historia. Det blev i alla fall bättre och jag kände mig starkare. Sommaren efter fjärde året på gymnasiet flyttade jag hemifrån, till folkhögskola. Mer fester, fler sena nätter. Då händer det igen, det min rädsla bara går och väntar på för att kunna säga: – Vad var det jag sa. Vi flyttar en flygel, det är torsdag och jag åker hem. Väl hemma blöder det från tarmarna. Jag ignorerar det bäst jag kan. Men det blir inte bättre utan fortsätter blöda. På morgonen har alla åkt till jobbet, jag känner att jag inte mår bra. Är trött och yr. Ringer pappa på jobbet och talar om hur jag mår. Efter det kommer jag faktiskt inte ihåg vad som hände. Jag mins akutrummet på sjukhuset. Britsen är kall, det är många runtomkring. Jag vet faktiskt inte vad som kommer att hända. Nästa minne är avdelningen, behöver gå på toaletten igen, orkar jag upp? Bäst att ringa på klockan. Får hjälp till toaletten, får frågan om jag klara mig att sitta där. Och ni vet om jag inte tänker på det så finns det inte. -Ja det går bra.
Det går bra, i tre minuter. Huvudet snurrar, hinner trycka på klockan och höra första larmsignalen, sen blir allt svart.
Alla står runt mig, alla pratar, jag ligger på en brits igen. Kommer inte ihåg så mycket av detta men minns orden IVA och ” -Ja vi tar han dit nu”. Nu är jag inte rädd, orkar inte, har inte förmågan att vara det just nu.
Jag vaknar så småningom på IVA och piggnar till. Livet fortsätter och den bit som sjukvården tror blöder i mina tarmar tas bort. Men den rädslan att det ska blöda igen fanns där många år.
Sen fortsatte livet
Livet med Crohns sjukdom går upp och ned. Rädslan för att inte hitta en toalett, rädslan för att äta något som fastnar i tarmen. Medicinbyten, immunhämmande, provtagningar varje månad. Ska det vara så här…alltid?
…och sedan vände livet
Så kommer 2017 och det viktigaste textmeddelandet jag fått i hela mitt liv. ” – Titta vart jag har varit”. Efter några månader är jag skild och lever med min (då) särbo. Men hon mår inte heller bra. Hennes kropp vill inte som hon vill. Locket på tandkrämstuben går inte att få av. – Jag hjälper dig att knyta skorna. Hennes leder värker. Stelheten att inte kunna röra kroppen som man vill, och smärtan.
Det är då vi båda bestämmer oss att det måste finnas en annan väg. Vi läser och gör efterforskning. Autoimmunsjukdom vad är det egentligen…ja ha immunsystemet…reaktion…orsakat av gifter…kosten. Man kan äta sig frisk! Vi har inget att förlora. Det första vi gör är att ta bort allt gluten och socker ur vår kost. Vi läser mer…vill veta mer. Naturligt ska det vara. Närproducerat kött där korna har betat gräs. Hönsen, vars ägg vi äter, har inte ätit soja. Alla e-ämnen vad är det, hur påverkar de våra kroppar? Framför oss öppnas en helt ny värld. En värld av läkning och återhämtning. Maten och kosten blir hälsa. Vi äter oss friska.
Efter några månader är min mage förändrad. Toalettbesöken blir färre. Hälsan blir bättre. Efter ett halvår slutar jag med mina läkemedel. Blir kallad till ny koloskopi för man vill se hur min tarm ser ut. Och den ser frisk ut! Markören för att visa på om Crohns sjukdom är aktiv är nära noll.
Under två år har jag nu levt med, vad många skulle kalla, restriktioner i min kost. Men det jag gör är att äta naturligt…det vi är skapta för att äta och min kropp är frisk. Min resa i sjukdom, rädsla och hälsa har inspirerat mig till att läsa mer och utbilda mig inom näringsfysiologi. Att få människor att uppleva värdet av att må bra och få känna hälsa har blivit en del av mitt liv.
//Carl